Kaffedrickande & bentrassel

Att dricka kaffe och trassla in benen tillsammans.
Kaffedrickande & bentrassel.
Här är jag nu.
Njutningen att vara här.

Jag jobbar på ett nytt projekt.
Att med ord och text binda ihop två sorters uttryckssätt av skapande till en upplevelse.
En upplevelse som går rakt igenom alla filter.
En upplevelse som lyfter.
En upplevelse med ett budskap.
Budskapet vi har med oss från det vi föds men som vi kanske glömt.
Att påminna och visa och beröra.
Det ska jag förmedla i ord.
Orden räcker inte alltid till har jag upplevt.
De största händelserna jag haft kan jag inte beskriva med ord till en berättelse.
Där försöker jag få orden att istället förmedla en bild, en smak, en känsla.
Att närma sig kärnan genom att använda metaforer.
Kaffedrickande & bentrassel.
Att lämna utrymme för läsaren eller betraktaren att känna in vad det betyder för dem.
Det är spännande när orden kan sättas med likhetstecken emellan varann.
Lust = mod = kärlek

Det är skönt att vara i ordens värld igen.
Här är jag i flow.
Här är jag hemma.
Här känner jag lust till livet.
Livslust.

Tillbaka till bentrasslet.
Att rattas in i megahertz där det inte finns något brus.
Här ljuder tonerna klart.
Att ro på en spelblank tjärn.
Här kan jag stanna upp och andas.
Att spegla mig i en annan spegelbild.
Här har bilden aldrig varit vackrare.
Att tillåta sig själv att släppa taget.
Här finns det inte några begränsningar.
Att våga visa sig naken.
Här är jag perfekt.

Här är jag nu.
Med de utmaningar det bär med sig.
Kaffedrickande & bentrassel.
Det är kärlek för mig.
Kärlek = lust = mod


Musik idag är Lars Winnerbäck.

" och det finns tid för flera sånger
nu gör vi om allting igen
släpp mig varsomhelst
jag tror jag har hittat hem "


Ta hand om dig.
Puss & kram

John Bauer

Älgtjuren Skutt och prinsessan Tuvstarr

Är vi hjärntvättade allihop?

Jag känner redan nu att detta inlägg kommer kunna upplevas som väldigt negativt. Men det är inte meningen. Jag har inga svar. Bara reflektioner. På sådant jag inte får ihop. Varken logiskt eller känslomässigt. Jag har inga lösningar. Jag vet inte heller vilken väg att gå. Jag har ingen aning. Men det är tankar och känslor jag har haft väldigt länge. De gnager. Jag kommer beskriva det jag känner väldigt svart och vitt. Jag vet att det finns nyanser men idag är jag svartvit.

Är vi hjärntvättade allihop? Alltså på riktigt? Eller så är det bara jag. Och då får det vara så. Så här känner och tänker jag iallafall.

Jakten på pengar. Vi värderas i pengar. Våran lön. För den köper vi saker. Tjänar vi mer så köper vi dyrare saker. Skodan blir Volvo, Amarone istället för Bordeau, Marbodal kök istället för IKEA, Peak Performance istället för Everest, lösögonfransar istället för mascara.

Vi värderas i pengar, vi har en prislapp. Ju högre lön desto bättre och vi ses då som mer värda. Ju dyrare märke vi har på våra prylar och ju mer vi liknar reklammakarnas bild på hur en kvinna/man ska se ut desto mer avundsvärda är vi. Eftersom jag rör mig i så kallade alternativa kretsar ska jag inte lämna den kretsen orörd heller. Ju fler fjädrar och trummor och verktyg från avlägsna länder desto bättre, ju närmare kommer vi källan av vishet.

Så ju mer pengar vi har, desto mer handlar vi saker för. Är det det som är hela livets strävan? Är det därför vi stiger upp på morgonen och är det vår motivation? Är det därför vi stannar på vårt jobb, i vårt förhållande eller i andra sammanhang när vi egentligen längtar efter något annat?

Julen tycker jag är ett bra exempel. Är det någon som tänker på varför vi firar jul? Vi firar minnet av Jesu födelse med att köpa julklappar till varann. Varför gör vi det? Är det för att hålla minnet av de tre vise männens gåvor till det nyfödda barnet? Är det det kärleksfullaste vi kan göra för varann eller är det så att vi låter oss manipuleras av konsumtionshetsen. Utan konsumtion står vi still. Utan konsumtionen och hungern att vilja ha mer så kanske alla skulle kunna äta sig mätta varje dag. Svaret kanske inte är så enkelt och något som en enskild människa aktivt väljer. Men det kan vara konsekvensen av varför världen ser ut som den gör.

Varför ska vi jobba 40 timmar i veckan som gör att vi är så trötta när vi kommer hem att det enda vi orkar är att kollapsa i soffan och bli matade av massmedias hemska bild av verkligheten eller tv-spel där vi ska döda varann eller tv-serier som ger oss en stunds verklighetsflykt, för att orka en dag till.

Jag bara undrar.

Jag känner att det finns något annat. Det är kärlek och det är empati. Det är närvaro och omtanke. Det är närhet och gemenskap. Det är kreativitet och innovation.

Att stanna upp. Känna. Vila. Vart vill mitt hjärta? Vart vill jag? Att snurra i detta liv gör att jag inte har en aning. Bara att jag inte får ihop det här livet. Jag känner mig hjärntvättad när jag inte ens vet vad jag vill, vad som är möjligt och vad det finns för alternativ.

Shamanska tankar i försvarsmakten

Jag har upplevt något jag aldrig varit med om förut.

Jag har gjort militärtjänst och fått soldatutbildning.

Jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle göra eller klara av.

Jag var rädd att min kropp inte skulle orka eller att jag var för gammal.

Jag har utsatts för stor stress och press. 

Lära sig en sak, praktisera, skriva prov. Allt under tidspress. Precis när vi varit klara med en sak så är det nästa sak att ta in. Uppställning, disciplin, underordnande.

Det har varit långa dagar. Kroppen har gjort ont. Nästan varje minut av dygnet spenderades med människor runt mig jag inte kände sen förr.

Jag har överraskande nog upptäckt att min största fundering under tiden varit om jag mentalt och känslomässigt skulle klara av denna utmaning.

Utmaningen i att hantera en pistol och skjuta mot ett mål.

Målet har varit en människa.

Första skarpa skjutningen var på kvällen efter en väldigt lång och jobbig dag.

Jag hade stor respekt inför att hantera pistolen. Den enda säkringen var mitt pekfinger.

Runt mig stod 12 personer med skarpladdade vapen.

Jag tänkte på deras pekfingrar.

När jag riktade min pistol mot målet och skulle trycka av 

kom från ingenstans plötsligt ett minne upp.

Jag var sex år och hade en röd tröja. Mitt hår var utslaget och vilade på axlarna.

Jag fick ett vapen riktat mot mig. Jag hade ingenstans att ta vägen. 

Jag trodde jag skulle dö.

Jag tittade in i mynningen och väntade.

I nutid flyttade jag mitt pekfinger och sköt.

Det kändes som att jag sköt mig själv.

Jag prickade tavlan och det blev bra träffar för att vara första gången.

Tårarna rann längs mina kinder och ville aldrig ta slut.

Inom försvarsmakten är det tufft. Du förväntas ta helt och fullt ansvar för att klara av tilldelade uppgifter. Är du där förväntas du klara det. Även sådana uppgifter som du nyss har lärt dig. Är du osäker så måste du räcka upp handen. 

Även fast det är väldigt obekvämt. 

Men. 

Det finns också en värme. En ärlig och innerlig värme och omtanke som då kom emot mig som en varm och ljum sommarvind.

Furiren såg mig. Lyssnade. Förstod. Var där i full närvaro och support.

Hon gav mig specialträning i att bli beskjuten 

men där jag hade full kontroll över situationen.

Hon uppmuntrade och lyfte mig. Hon hjälpte mig hela det förflutna.

Furiren har en blogg via Försvarsmaktens sida som du kan läsa här.

Där finns också filmer och reflektioner från min utbildningstid.

Nu har det gått en vecka sedan jag kom hem från utbildningen.

Det känns som jag varit på månen i en helt annan verklighet.

Drivet har hela tiden varit att ta ett steg fram, räcka upp handen och säga "jag vill hjälpa".

Efter branden i hälsingland blev det så uppenbart.

Det kommer komma nya situationer, nya utmaningar.

Gruppen behöver individen. Och individen behöver gruppen.

Att träffa en ny stor grupp med människor. Inte känna någon.

Att helt och fullt förlita sig på främlingar.

Skala av sin vanliga kostym. Det spelar ingen roll hur gammal du är, vilket jobb du har, vilken bil du kör, vilket liv du har i övrigt. Att stå där "naken" i att bara vara jag. 

Att jag räcker till.

Utan prestige och yta.

Att mötas i detta avskalade sammanhang med en uppgift att lösa och i full tillit till varann skapar en unik gemenskap. En gemenskap jag aldrig upplevt på detta sätt.

Det var tufft och rakt. Men med en sådan stor värme och omtanke om varandra.

Gruppen behöver individen. Och individen behöver gruppen.

Det fanns ingen annan väg.

Att jag valt denna väg förstår jag inte riktigt själv än. 

Det är egentligen obegripligt logiskt sett.

Jag har egentligen inte haft nåt val, utan bara känt att hit ska jag.

De upplevelser och erfarenheter jag hittills fått är det så stor healing i.

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle hitta det inom Försvarsmakten.

Att klara svåra uppgifter utanför min vanliga trygghetskostym.

Med att bara vara jag.

Främlingar som på kort tid blev mina vänner.

Det är healing.

Tack från djupet av mitt hjärta.

Låten som får representera inlägget. Sjöngs otaliga gånger. Falleri, fallera.

"Vem har sagt att livet är rättvist 

Vem har sagt dessa ord

  Vem har sagt att vi lever i frihet

 i vår fjällhöga nord

Ja, inte var det jag 

Kanske var det du 

Ja, inte var det jag"

Stefan Andersson

113 officerare

Foto: Löjtnant Joakim Magnusson (grym skytteinstruktör och min idol, dessutom värmlänning)

Replaceable

Är jag utbytbar?

Skulle jag sluta på mitt jobb skulle någon annan ta mina arbetsuppgifter utan någon som helst sentimentalitet. När jag dör flyttar någon annan in i mitt hus och min kropp byts ut till jord helt naturligt. Ställer jag inte längre upp på att spela en roll i ett sammanhang byts jag ut till någon annan som gör det.

Hur smärtsamt det än kan kännas. Och det kan det.

Finns det något som inte utbytbart?

Det som är jag då? Kalla det vad du vill. Jag är inte bara min kropp, jag är inte bara min hjärna, jag är inte bara mina tankar och känslor. Jag är också själ, det som är jag. Tittar du in i en nyfödd bäbis ögon så vet du vad jag menar.

Jag kan inte byta ut mig själv. Jag lever hela mitt liv med mig själv. Jag kan inte byta ut mig själv mot någon annan. Vad någon än säger så behöver jag möta mig själv och känna efter vem jag är och vad jag vill säga ja till.

Att inte kompromissa sig själv till oigenkännlighet. För vem är jag då? En blek kopia och en skådespelare fast utan lön från Dramaten.

Jag säger inte att det är lätt. Jag känner. Jag undrar vad det handlar om. Jag håller på att bli galen ibland. Jag vet att det finns ett svar. Men tills dess vill jag älska och skratta så mycket det bara går.

För jag är inte utbytbar, jag håller mig själv i handen varje dag.

Kärlek och inspiration ger denna kvinna. Hon är inte heller replaceable. Men able to be at another place. Och i våra hjärtan. Samtidigt.

Kram mina vänner.

Show me my silver lining

Jag är ingen musikalisk person men ofta kommer musik till mig där texten berättar saker. Den här låten träffade mig som en blixt, trots att den gått mig obemärkt förbi tidigare.

Joximoy joximoy kayka. Stay gold

I don't want to wait anymore I'm tired of looking for answers
Take me some place where there's music and there's laughter
I don't know if I'm scared of dying but I'm scared of living too fast, too slow
Regret, remorse, hold on, oh no I've got to go
There’s no starting over, no new beginnings, time races on
And you've just gotta keep on keeping on
Gotta keep on going, looking straight out on the road
Can't worry 'bout what's behind you or what's coming for you further up the road
I try not to hold on to what is gone, I try to do right what is wrong
I try to keep on keeping on
Yeah I just keep on keeping on

I hear a voice calling
Calling out for me
These shackles I've made in an attempt to be free
Be it for reason, be it for love
I won't take the easy road

I've woken up in a hotel room, my worries as big as the moon
Having no idea who or what or where I am
Something good comes with the bad
A song's never just sad
There's hope, there's a silver lining
Show me my silver lining
Show me my silver lining

I hear a voice calling
Calling out for me
These shackles I've made in an attempt to be free
Be it for reason, be it for love
I won't take the easy road

I won't take the easy road
The easy road, the easy road

Show me my silver lining, I try to keep on keeping on
Show me my silver lining, I try to keep on keeping on
Show me my silver lining, I try to keep on keeping on
Show me my silver lining, I try to keep on keeping on

När orden försvinner

Har du varit med om att orden försvinner? Det finns inget att säga. Orden räcker inte till för det du vill uttrycka.

Jag har varit inne i en sådan period nu. Och orden som är en stor del av mig. Jag älskar ord i text och det skapande jag upplever i det.

Men hur skriver, eller pratar för den delen, jag om något som känns men som inte kan förklaras? Det blir liksom så futtigt och förminskat och inte alls i närheten av det som jag vill förmedla.

Då slår det mig att jag inte ens behöver försöka. Det är till mig. En present till mig själv. Varför ska jag dela det med någon i ord när det finns så många andra sätt att dela med mig av?

Jag mötte en stor idol för någon vecka sedan. Jag och hundra människor till. Det jag kan berätta är att det är härligt att träffa så många som är "lika knäpp som mig". På något undermedvetet sätt tror jag ju att jag är unik i mina tankar om livet. Men det finns så många som tänker och känner likadant i hela världen. Det är befriande.

Jag är så glad att jag gav mig själv gåvan att få möta människan, som skrivit böckerna jag läst om och igen under flera år. Det slog mig att jag satt honom på en piedestal. Att det är han som har svaren på mina frågor och på något sätt använt som ledstjärna att följa. När jag inser att han, jag och alla andra på jorden är ett med varann liksom vattnet eller luften vi delar MEN vi har alla olika vägar att gå som inte kan kopieras, så försvinner piedestalen.

Att sätta någon på en piedestal är att ge bort sin egen kraft och förminska sig själv. När piedestalen försvinner inser jag att vi är på samma nivå. Vi är lika stora, fantastiska, gudomliga, underbara och vackra. Kan jag se mig själv så?

Har jag förmågan att spränga jantelagen i bitar? Omprogrammera mig själv och gå utanför samhällets, religionens, kulturens och traditionens satta regler?

Vad är alternativet?
Köpa mig in i verkligenheten att 650 barn svälter ihjäl varje timme på jorden och det är ok att blunda för? Köpa mitt vatten på flaska men inte har råd att ge en tiggare en tjuga? Att klaga på liten löneförhöjning när jag inte ens unnar mig att älska mig själv? Att klaga på hur andra lever sitt liv när jag inte ens lever ett eget? Banna ungar när de bråkar när samtidigt politiker på bästa sändningstid på tv är kvar i sandlådan? Berätta för barn att det är fel att mobba när vi vuxna gör det varje dag på jobb och skitsnack är accepterat?

Jag kan hämta inspiration, tröst, hjälp och hopp från honom men vägen behöver jag trampa själv. En fot framför den andra. Ta beslut, prioritera, känna och göra. Och ofta tror jag att det är så svårt och vill helst hålla någon i handen som gör alla dessa obehagligheterna åt mig så jag själv inte behöver ta ansvar för mig själv. Att säga ja. Att säga nej. Att inte säga något alls. Ta ansvar för sig själv. Att inte ta ansvar för andra människors känslor.

Har du funderat över varför vi lever?

Har du funderat över vem du verkligen är, naken utan prylar och roller?

Är allt en slump och vi jagar fram i livet "get the boy, get the house, get the job, get the kids, get the money, get the bigger house, get the better boy, get the promotion, get the fancier car and then we die and thats it". Eller finns det något mer?

Självklart har jag tankar om det. Jag sparar det till en annan gång. Det vore kul att höra vad du har för tankar.

Jag bifogar en länk där Neale Donald Walsch har sammanfattat de budskap han skriver om i tre punkter. Jag blir varm i hjärtat i alla fall och kan jag bidra till att någon fler känner så är det det finaste jag kan ge.

Musik idag är från gatorna i Barcelona på katalanska. Förstår inte ett ord men jag blev kär direkt. Svårare än så är det inte.

Barcelona 14-16/6-2017 Neale Donald Walsch

Awaken the Species

Livet är meningslöst

Oj, vilken rubrik!

Är inne i en period av läsande och rannsakande och har mött tankar av växande i mig. Jag vill skriva ner dem så jag verkligen kan återkomma till dem. De känns viktiga.

Vi tror ofta att saker och ting sker av en anledning och försöker komma på vilken den där anledning är. Vi försöker finna meningen med vad som sker och vad meningen med livet är. Men faktum är att inget har någon som helst mening. Det finns ingen sanning gömd i livets möten och skeenden. Vem skulle ha gömt dem där och varför?

Om det gick att upptäcka den, borde det då inte ha varit mycket effektivare att göra den synlig? Om Gud/livet hade något att säga mig, skulle det inte vara enklare att säga det rakt upp och ner istället för att göra det till en gåta jag ska lösa? Om jag å andra sidan fick svaret serverat hela tiden så känns upplevelsen av livet ganska platt, eller hur?

Faktum är att det inte finns någon mening med någonting, förutom den mening jag ger det.

Livet är meningslöst. Det är svårt att acceptera, ändå är det den största gåva vi kan få. En möjligheten att avgöra vad allt betyder, och skapa mitt eget liv. Utifrån mina beslut kommer jag att definiera mig själv i relation till allt i livet. Detta är mitt verktyg för att uppleva vem jag väljer att vara.

Så när något händer mig, fråga inte varför det sker. Välj varför det sker. Bestäm varför det sker. Om jag inte kan komma på något hitta på något! Jag är hursomhelst. Jag hittar redan nu på alla anledningar till att göra saker och ting, ofta omedvetet. Grejen är att ta tillbaka makten i mitt liv för att göra anledningar medvetet.

Att inte leta efter livets mening eller meningen med någon händelse. Ge den dess mening. Bestäm själv, låt ingen annan och inget annat göra det. Säg, upplev och förverkliga den jag väljer att vara i relation till den meningen.


Hårdtuggat. Hoppingivande. Tröstande. Frihet.

Precis som min dröm om att en dag köra en Harley Davidson.

Musik idag kommer från Jämtland. Idag är jag allt det där som är jag och det är som det ska vara.

                                        Skrivet med inspiration av Gemenskap med Gud, Neale Donald Walsch.